Ljuset strilar in på sidan av mörkläggningsgardinen. Eller nej, det svarta tygstycket nån tejpat fast på den rulle som förut burit en mörkläggningsgardin. Med brun jävla lagertejp.

Klockan har inte ringt än. Gött. Den elektriska motorn varvar upp med ett vrål som övergår i muller när 11:an plågar sig vidare ner mot Jernbanetorget.

Bara några minuter till… Varje minut är värd guld.

Mobilen ringer! Inte på golvet. Inte på TV:n. Va fan? Ah! Där i väskan. SNOOZE… 10 minuter till.

Mobilen ringer. Upp. Rafsa på sig understället. Vad är klockan? Tio i. Morgon pissen. Tomat och majonnäs på baguetten. Gött som fan. Shit måste borsta tänderna. Sista vagnen om jag ska hinna går om en minut.

Kallt är det också. Riktigt kallt. Skitland. Lika pissigt som hemma fast snäppet värre. Matlåda, nycklar och arbetshandskar i ryggsäcken. Verneskorna på fötterna. Arbetsjackan åker på i språng ner för trapporna.

Men shit va kallt! Morgonkylan hugger i kinderna. 11:an gnisslar in. En av de dära som ser ut att vara hämtade från ett framtida sovjet. En blå stålkoloss som tung och massiv obarmhärtigt rullar gatan fram. Feta bladerunner vibes.

Tar en bra plats så jag ser om en skock kontrollanter står på lur vid någon av hållplatserna. Flexikortet i hand. Bara att stämpla vid minsta tecken på kontroll. Klarat mig utan att stöta på en enda kontrollant i flera veckor nu. Dåsar till lit.

Kontroll! I alla vagnarna flyger en två tre passagerare upp och springer till utgångarna. Ställer sig i vägen för stämplingsautomaterna och sätter på sig namnbrickor. Sporveiesgestapo. Kollar mig i panik runt omkring. Finns inga flyktvägar. De arbetar sig systematiskt inåt från utgångarna.

FAN FAN Faaan. Vad gör jag nu? Har inte råd med böter. De är typ 10 pers. Kan inte jiddra. Får köra på att jag är dum svensk som glömde stämpla kortet. Är ju så tidigt på morgonen. Folk är trötta.

Nu är de framme vid mig. Nehe… Den lätte funkade inte. Gestapogrisen vill ha 900 norska. 750 om jag betakar på plats. Inte fan springer jag runt med en massa cash i fickan. Nå kort har jag ju inte fått från banken än heller. 900 it is.

Bäst att valsa med. Måste ju av nästa station om jag ska hinna i tid till jobbet. Inge bra att komma försent redan de första dagarna. Vet i fan om man får stanna. Det här jävla bemanningsföretaget ger ju mig bara en vecka i taget. Har förmannen lust kan han bara begära in ett annat bemmaningshjon.

Fan för mig! Fan för den äckliga kärringen som med mjuk och överpedagogisk röst förklarar för mig att jag måste plikta med åtminstone en hel dags lön för att jag inte ville betala för mig.

Betala slavskeppsägaren för att föra mig till mitt dagliga slaveri på lagret. Pröjsa för att få bli rånad. Rånad på de rikedomar mitt arbete skapar. Rånad på liv och lem. Betala för att kunna sälja sin kropp till lagerhelvetet. Är slav. Fast jag vill ju inte. Det sitter så djupt. I själva kroppen. Men jag ser ju iaf vad jag är och tänker att jag vill vara något annat. Herre. Över mig själv, mitt liv. Men jag är en äcklig liten slav.

Hoppar av trikken med en gul lapp i handen. Straffet för att vara fattig ligger alltså runt en tusenlapp. Den här månaden blir tuff. Lite ströjobb och nån vecka heltid täcker knappt hyra och mat.

Måste med tåget. Springer vidare med vreden i bröstet och självhatet dunkande i huvudet. Jävla slav. Varför tar jag den här skiten? Ett präktigt jävla bråk är väl det minsta man kan begära… men nu ska jag tillbringa dagen med att slita in pengar till Sporveien.

Den nya telefonen tillika musikspelaren pressade ekonomin ytterliggare ett steg mot ruinens brant. Än är det en bit kvar men det kostar att leva och pengar är inte gratis. Telefonen borde ändå nästan kunna ses som en nödvändig utgift. Hur mycket drägligare blir inte misären i vardagslivet när den ackompanjeras av min egen valda musik.

Nu sitter jag på bussen mot Oslo med en skrålande Jarvis Cocker i öronen. Imorgon ska jag försöka hitta någon som vill köpa min arbetskraft. Jag vill jobba mycket, tjäna mycket pengar. Det ska gå i Norge säger dom. Sveriges Klondike, eller de lite högre lönernas land.

Henrik ska möta mig på stationen, på hans soffa ska jag sova.

–

Du stirrar på Susanne, Måns och Christian. De går från fack till fack. Sträcker sig eller böjer sig efter rätt post, lägger breven i blålådan, rullar vagnen några meter, sträcker sig eller böjer sig igen, lägger breven i blålådan, rullar vagnen några meter, sträcker sig… Allt går som i slow-motion, och det är så tömt på mening. Hur kan dom göra det här dag efter dag, år efter år. De gör det utan att någon pekar på dem med automatvapen. ”Inga behållare på bandet” vrålar en av driftledarna. Sorgeprocessionen fortsätter tillsynes oberörd – sträcker sig eller böjer sig, lägger breven i blålådan, rullar vagnen några meter… De byter sin värdighet mot en lön. Jag känner en gnista av hat. Fan! Susanne, Måns och Christian! Varför tar ni den är skiten? Varför slösar ni bort era liv? Ni lever som döda. Sluta! Bryt upp! Res er! Det hemska är inte att någon beordrar er, utan att ni låter er beordras. Ni skulle ha stryk för att ni går med på det här. Ni fega förtryckta, ni har den värld ni förtjänar. Fy fan för er. Du vill skrika ut ditt hat, för Posten, för ledan, för Susanne, Måns och Christian. Men det gör du inte. Istället sträcker du efter rätt post, lägger breven i blålådan, rullar vagnen några meter, sträcker dig igen… Klumpen växer i halsen, om du ändå kunde skrika, vakna ur mardrömmen. Ha mod att säga nej till det här.

–

Du är inne på tredje dygnet utan sömn. Nattjobbet håller på att bryta ner dig fullständigt. Du kan inte sova på natten, och inte på dagen. Det spelar ingen roll att du sjukskrivet dig, och farsans sömntabletter funkar inte alls. Läkaren skriver ”akuta sömnproblem” och uppmanar dig att aldrig gå tillbaka till nattjobbet. Det har du uppmanat dig själv i flera år. Men nu är det allvar. Tack och hej för mig. Eller åt helvete med Posten.

–

Henrik möter mig på stationen. En madrass väntar på mig i hans vardagsrum. Här ska jag bo medan jag lär känna Norge.

–

Jag avslutade gårdagen med att infernaliskt söka okvalificerade jobb på olika hemsidor. Manpower, Adecco, Jobzone. Slängde iväg en ansökan till norska Posten också. Sen ändrade jag min adress i bemanningsföretagens databaser:

David Håkansson

c/o Henrik Östberg

Torgata 52

0180 Oslo

Det var svårt att somna, men med stöd av en sömntablett gick det tillslut vägen. Vaknade en minut innan alarmklockan och tio minuter över åtta. Tvättade ansiktet, rakade mig, slängde i mig en macka. Och gick ut för att möta staden.

Först skulle jag ta mig till Skattekontoret och ansöka om skattekort. Jag frågade mig fram till tunnelbanan, köpte en kupong som jag inte stämplade (är ju bara att promenera förbi, inga skutt fodras). Efter två hållplatser var jag på Tøyen och skattekontoret. Det fanns ett för utländska medborgare och ett för nordiska. Jag köade först fel men när jag väl hamnat rätt gick processen snabbt. Jag frågade en tjänstekvinna om hjälp med blanketten. Hon såg till att jag fyllde i den rätt och hjälpte mig till och med att lämna in den. Jag behövde inte ens ta en kölapp. Om några veckor ska jag få ett skattekort hemskickat till Henriks adress.

Köpte ett kontantkort på en 7-eleven liknande butik. Det fanns en hel uppsjö att välja på. Jag tog den för tillfället billigaste. 99kr varav 50kr att ringa för, 50 fria SMS. Eftersom jag inte var norrman var jag tvungen att be tjejen i kassan ringa och registrera mig på kortet. Lite men överstigbart krångel.

Att skaffa bankkonto funkade däremot inte. För att få ett konto var jag tvungen att ha ett tillfälligt personnummer. Det tillfälliga personnumret skulle jag få på mitt skattekort. Ja, än så länge har jag ju inget jobb. Och har jag ingen lön som väntar behöver jag ju inget bankkonto.

Jag tog tunnelbanan tillbaka till centralstationen, hämtade några kartor på turistinformationen och stressade nedför Karl Johann. En pizza-slize fick tysta hungern innan jag nådde Manpower palatset. Jag förklarade att jag pratat i telefon med en konsulent som skickade mig vidare till en annan konsulent som sa till mig att dyka upp idag. Jag hade ingen mötestid. Receptionisten ringde några samtal, jag fick sätta mig och vänta. Efter några minuter kom konsulenten jag tidigare pratat med ned till receptionen. Hon tyckte att jag skulle komma på intervju imorgon. Jag fick en tid kl.13.

Adecco kontoret låg inte långt därifrån så jag beslutade mig för att traska tid också. ”Hej! Jag kom till Oslo idag, jag söker jobb, jo jag är registrerad på hemsidan, jag har jobbat fyra år på Postterminal i Sverige. Jag fick numret till konsulenten som rekryterar till Post och lager, ringde upp direkt. Jag försökte få intervju idag men det bestämdes att jag skulle komma förbi imorgon kl.10.

Jag tog en kaffe, ringde Jon och meddelade att jag var i stan sa samt utnyttjade några av gratis SMS:n.

”Hej! Sitter i solen och dricker kaffe, tänker på dig. Jag ska på 2 intervjuer imorn, får se vart det leder. Detta är mitt norska nummer. Älskar dig! /David”

”Norskt nummer. Jag har ansökt om skattekort. Imorgn ska jag på intervju hos Manpower och Adecco. Ikväll ska jag med med Jon på nåt frihetligt forum./David”

Nu är jag trött och lite hungrig. Väntar på att Henrik ska komma hem från jobbet.

–

Vill du ha något varmt att drick, kaffe eller liknande, så finns det till höger i rummet där. Sen kan du sätta dig ner och vänta, Kristian kommer snart.

Klockan är tio på morgonen och det är dags för intervju hos Adecco. Jag är trött och känner mig slö i tanken, under natten har jag sovit omväxlande dåligt och inte alls. Kristian dyker upp och jag får följa med upp till andra våningen. Ett litet rum med två stolar och ett bord. Konsulenten Kristian är från Sverige och stolt över det. ”Det är så oerhört ordnat i Sverige. Ta bara Posten. Sverige har världens bästa post, norska Posten är usel. Bara 75% av breven kommer fram. I Sverige kommer över 99% från avsändare till mottagare”. Jaha, ”Posten är effektiv i Sverige…” svarar jag svävande utan att veta vad jag borde säga. ”Jag är från Sunne. Där har vi Sveriges bästa Post. Alltså bästa Posten inom världens bästa Post” fortsätter Kristian.

”Så Vad var så roligt med att jobba på Statoil?” En fråga som saknar svar. Vadå roligt? ”Tja”, svarar jag ”kanske tempot, att det hela tiden händer saker. När man blev bra på det så behärskade man verkligen tempot. Och så kunde man vara extra trevlig mot valda kunder”. Lät det trovärdigt? Lismande var det i alla fall. ”Jag har också jobbat på Statoil. Det var pisstråkigt tycker jag, Vad var tråkigt med Statoil tycker du?” fortsätter Kristian. ”Jo, kanske samma sak, att det var så hektiskt” tvekar jag fram och känner mig som en hund. Det är svårt med anställningsintervjuer, det är hundgöra, säga saker som arbetsköparen vill höra men som man inte alls står för.

”Vad gillade du med Posten? Det måste ju varit roligt om du stannade i fyra år. Ja, att inte behöva tänka kan vara skönt ibland. Du måste skicka referenser till mig, vi behöver kolla referenser. Var kaffet gott? Det smakar ok tycker jag. Jag ska följa dig ner. Jag har inte fått nåt visitkort så jag skriver min mailadress här”. Kristian har tystnat och lämnat mig i entrén. Med mig har jag en halvtaskig intervju och informationspapper från Adecco.

Via MSN får jag en gammal arbetskamrat från Shell att ställa upp som referens, han ska spela min förman. Från Posten orkar jag inte jaga tag på någon referens så jag skriver upp kontorssnubben som skrev ut mitt arbetsbetyg.

Manpower kontoret liknar Adecco. Välklädda tjänstemän, många unga, många snygga människor, lite som folk på TV. Intervjun flyter bättre den här gången. Övning ger färdighet. Konsulenten är noggrann. Min CV gås igenom och han antecknar mina svar. Jag får måla upp arbetsuppgifterna från mina tidigare jobb. Hur mycket tjänade jag? Varför slutade jag?

”Jag tror att mina goda egenskaper är flexibilitet, noggrannhet, samarbetsförmåga och punktlighet. Nej, noggrannheten går inte ut över arbetstempot. Jag har alltid varit bra på att arbeta. En sämre egenskap är kanske trygghetstänkandet, att jag mest söker mig till arbetsuppgifter jag redan behärskar.”

Jag blir tillfrågad vad jag vet om Manpower, varför jag sökt mig till Manpower och vad jag förväntar mig av Manpower. Jag svarar att jag behöver jobb, jag är flexibel och öppen. Till sist får jag skriva under ett anställningsavtal. Jag får en kopia om de hittar något jobb till mig.

Jaha. Då är det bara att vänta på att Adecco eller Manpower ska ringa. Alla jag pratat med har varit trevliga. Hela tiden har jag tvingats spela spelet, ljuga underlägset, småfjäska. Jag känner mig lite som en blöt hund och inget jobb har jag fått ännu. Ska jag ge mig på att söka på de stora hotellen? Kanske behövs diskare eller städare? Ska jag söka på McDonalds och BurgerKing? Jag känner en stark motvilja mot att jobba överhuvudtaget.

Jag längtar hem en aning.

–

Ställde inte väckarklockan, vaknade vid tio, drog mig i en halvtimma, skrev några sms, åt frukost, skickade iväg några halvhjärtade jobbsökarmail och gick ut för en planlös vandring i Oslo.

Jag passerade en Subway restaurang som annonserade efter personal. Jag funderade på att sökta, men sökte inte. Är tveksam till om min norska håller för kundarbete. Kanske går jag dit med mitt CV imorgon i alla fall. Det känns väldigt svårt att bara gå in till en arbetsköpare och fråga efter jobb. Men det värsta som kan hända är ju lite pinsamheter och ett nej. Det kanske är dags imorgon.

Just nu sitter jag på Kaffebrenneriet. Jag dricker dagens kaffe, det är tydligen från El Salvador. ”Ta en paus från finansvärlden” står det på en skylt utanför caféet. Området är flådigt, affärsmän, dyr mat, dyra affärer. Men Oslofjorden är vacker. Jag får försöka få med Jon ut i naturen någon dag. Det tråkiga är att jag inte kan planera dagarna. Manpower eller Adecco kan ju ringa. Behöver tacka ja direkt, jag vill, eller behöver, ju ha jobb.

Idag är det den 27:e februari. Jag och Mia har varit ett par i sju månader. Sju månader har gått snabbt samtidigt som det nästan känns som ett liv. Hon förändrar mig och jag henne. Hon är nästan nöjd med sin värld. Är det att förlora eller att göra det bästa av situationen? Det är i alla fall oftast underbart när vi är tillsammans, hennes kärlek lyser över mig. Jag älskar henne. I Maj åker jag till Spanien, till Mia. Läsa och umgås, inte jobba, inte söka jobb.

På söndag kommer Anders till Oslo. Snille och smak för Sverige ur tiden i Oslo. Det kommer att bli roligt och skapande. En småländsk förening.

Nu ska jag läsa lite i Pelle Erövraren, en svensk knegare i Danmark i slutet av 1800-talet. Den modärne proletären är ju ett internationellt fenomen och det mänskliga växer i alla väderstreck som Andersen Nexö säger.

–

Addeco-konsulenten ringde. Jag ska jobba på Postterminal. 16-20 femdagar i veckan i en månad. Det är väl ok. Lite intressant att jobba på Posten i ett annat land och alltid är det några kronor, jag kommer inte lämna Norge barskrapad.

När jag skriver på anställningsavtalet på Adecco-kontoret får jag ett uppdrag till. Bära lådor i hamnen under en dag. Jag ska jobba från 8-16 imorgon.

En konsulent går igenom löneregler med mig. Lämna in tidrapporter två gånger i månaden. Glöm inte att få arbetsledarens underskrift på dem. De första fyra övertidstimmarna varje dag ger 50% tillägg, sedan är det 100%. Efter kl.21 är övertidstillägget alltid 100%. En halvtimmes obetald matrast varje dag. Adecco ska försöka ordna dagjobb åt mig. Jag är ju tillgänglig till kl.16 trots Postenjobbet. Jag jamsar med, nickar och ler.

Idag ska jag flytta över till Jon i några dagar. Byta madrassen i vardagsrummet mot golvet i ett studentrum. Jag ska möta honom vid Ullevål klockan sex.

–

Knogar i hamnen. Lastar lådor med fryst fisk för hand. Vi fyller en container till Kina. Det är jag, en polsk truckförare och en norsk somalier. 30 kilos lådor staplas på varandra. Två och en halv meter högt. I början är det tungt, efter en dryg timme känns det som om armarna ska sluta fungera. Polacken, som också – tillskillnad från mig och somaliern Ali som jobbar för bemanningsföretag – är anställd av fraktföretaget hetsar och beklagar sig. ”Schweden schliten”. Ali stöttar men är ändå nöjd att jag verkar klenare. Då och då stämmer även han in i polackens kråksång om den trötte svensken. Men på något sätt kommer jag in i en andra andning, lådorna baxas lättare på varandra. Jag känner lite av en tillfredställelse över att hänga med. Men jag är fortfarande sliten, väldigt sliten. Dötiden när containern är fullastad kommer som en befrielse. Sedan följer två ganska lugna timmar när vi lastar mindre lådor i lågt tempo. Vi småpratar och hinner med en kaffepaus.

Vid dagens slut går jag efter lite parlamenterande med både förmannen och Adecco med på att jobba måndag till onsdag också. Före postenknoget! Kanske är det ett misstag. Men känner jag mig för sliten får jag ju dra mig ur på något sätt. Det går ju alltid att bli sjuk.

Både Ali och polacken jobbade för att använda pengarna i framtiden, utanför Norge. Polacken skulle bygga hus i Polen, Ali skulle ha två fruar, bil och lägenhet i Somalia.

”Det verkar vara ett typisk utlänningsslit” säger Jon. ”Bara norska invandrare, polacker och svenskar tar såna jobb.”

Fikarummet var kaos, ingen mikro, inga bestick och bara två stolar. På rasten turades vi om att sitta. Jag blev erbjuden träskor som skyddsskor men det tyckte jag var för kallt. Mina egna skor är inte lämpade att arbeta i. Trots allt slit med armar, ben och rygg är det fötterna som värker mest. Jag ska försöka få några andra skor skickade med Anders från Sverige.

Nu ska jag läsa lite. Önskar att Mia kunde ringa men hon verkar upptagen. Överläggning med Anders hade också varit behövligt.

–

En lugn Lördag. Handlade mat, läste, diskuterade, kollade på film.

Jag har inte sovit många timmar de senaste nätterna. Inte för att jag inte har haft tid eller möjlighet utan för att jag inte kunnat somna. Nattjobbet spökar än. Jävla skit! Hoppas att jag sover i natt.

Jag pratade med Mia både idag och igår. Vi pratade om jobbet, Oslo, skolan, mat, sömn, Spanien, allt och inget. Hon skämtade om att jag skulle bli starkare i hamnen. Kanske blir jag det. Får bara se till att jag inte blir knäckt. Vi bokade flyg till Spanien också. Den 26:e. Längtar till den 26:e.

Imorgon kommer Anders till Oslo. Och jag är inte säker på vart jag ska sova, hos Henrik eller Jon. Min lillasyster fyller 24 också.

Den verksamhet som åbäket byggdes för har för länge sedan flugit sin kos och nya friska initiativ har tagit de oattraktiva och billiga lokalerna i anspråk. Strax under taket har en lång radda panoramafönster slagits ut. De pryds av markiser i knallblått. Som bildar En liten malplacerad rand utmed taknocken på den över 20 meter höga väggen. Som om inte det hela vore fullt nog så har man dessutom hängt upp en enorm skylt med företagets tråkiga logga jämte fönsterraddan.

Det här inne ”the magic happens”. I rad på rad utmed en lång gång sitter dom. De som dag in och dag ut pliktar med sina liv. I en ständigt böljande kakafoni av säljsnack, brummande datorer och knarrande kontorsstolar föder de den ständigt växande besten. Varje timme, minut och sekund suger den girigt i sig. Dess törst är osläckbar. Ju mer den dricker desto större blir dess törst.

En dag blev törsten allt för stor för just den här besten. Det blev allt svårare att bemanna arbetsstationerna med villiga trälar.

Bara ett fåtal klarar av telemarketing helvetet en längre tid. 3 månader är den genomsnittliga halveringstiden för en normal säljarträl i just den här tegelburken. De allra flesta klarar sig inte ens så långt. De har inte vad som krävs för att bli försäljarträlar och är borta inom en månad. Nedbrutna och desillusionerade spottas de förbrukade ut ur bestens innandöme. Stämplade som odugliga. Utan förmåga att utplåna sig själva i den grad som krävs för att pracka på folk en massa skit de inte behöver.

En ständig ström av nytt blod måste till för att hålla igång verksamheten. Men, den gula stadens massa av arbetslösa, ungdomar och oönskade strömmar inte till i samma skala som tidigare. Trots medelmåttiga löner, hög arbetslöshet och allt aggressivare beteende från myndigheternas sida, med hot om indragen försörjning eller placering i vuxendagis så sinar flödet av nya villiga trälar…

Slav handlarn´

En lagom uttråkad grupp unga vuxna sitter bakom sina bänkar och väntar på nästa lektion. Eller vad det nu ska kallas. Lekstund kanske är bättre ord för det här miserabla spektaklet. Efter att ha fått genomlida en mängd dumma lekar, ”övningar” och helt innehållslösa förläsningar från folk som inte har ett skit att komma med finns inga illusioner kvar. Vår handledare/lärare/lekfarbror eller vad hon nu ska kallas är idag uppspelt av bara fan. Hon pratar sig varm om nästa programpunkt. ”Idahhwg kaamer ni faa jaab!” bräker hon fram på sin grava engelska brytning. Har mina föraningar vad som nu komma skall. Har varit med om det tidigare. Delar mina föraningar med bänkkamraterna.

Så glider programpunkten något försenad in. Rak i ryggen, iförd polo och jeans (propert men lite avslappnat), stadig blick bakom glasögon, med högburet och lätt bakåtkastat huvud. Han slänger upp sin portfölj på katedern. ”Några av er vet säkert vem jag är. De flesta har nog hört talas om vad jas ska prata om. ”

Han har så rätt. Besten i den fula tegelburken och dess osläckliga törst känner alla till. Antingen har man gjort några vändor där själv eller så känner man nån som har.

Vår glasögonprydde herre arbetar med människor. Han tillhör den glada skara som specialiserat sig på att föda besten med nytt blod. Hallickar, slavhandlare, bemmaningsföretag… kalla dem vad du vill. De sysslar med att jaga fram desperata människor till de skitigaste, tyngsta och hetsigaste jobben som ingen vill ha. Till tegelburken. Den som köper deras tjänster blir garanterade en jämn tillförsel av nytt blod när det behövs och slipper allt strul med rekrytering, anställningsavtal och annat strunt.

”Jag heter Klister Guldbling och kan i princip garantera alla här inne jobb. Om ni har vad som krävs det vill säga”. Han erkänner att det är ett tufft jobb men att det kan bli bra förtjänster eftersom man jobbar på provision. En typ av ackord där man får lön efter hur mycket man säljer. Att man måste sälja ett visst antal för att få stanna kvar. Att man sakta justerar ackorden neråt om de ger säljarna för stora förtjänster. Att det bara är ett fåtal som kan göra sig feta pengar på ackordet medan resten bara får en ökad dos av hets och stress glömmer han bort att säga.

Klister och hans herrar (ja han är själv bara en träl, men en välbetald och trogen sådan) skor sig ganska rejält på den stora tegelburksbesten. Men den har inget val. Nytt blod måste till i en aldrig sinande ström för att lindra dess osläckbara törst. Det är tom så att två olika slavhandlare samtidigt har engagerats för uppgiften.

Under årens lopp har stans småfolk dock blivigt allt svårare att fånga även för slavhandlarna. De flesta av oss vet som sagt vad det handlar om. Det är ett av de sista ställen man vill hamna på. Många går hellre på soc än sätter sin fot innanför tegelburkens tröskel. Sen har det dykt upp allt fler jobb den senaste tiden. De desperata arbetslösa minskar eller ser möjligheter någon annanstans. Efter en hel del bråk har dessutom arbetsförmedlingens handläggare släppt kravet på att man måste ta anvisat arbete, iaf vad det gäller tegelburken.

Vår glasögonprydde hallick får alltså springa arslet av sig för att uppfylla sin del av avtalet med tegelburksbesten. Klister är bundis med de flesta handläggare nere på förmedlingen och kuskar tydligen fram och tillbaks mellan stadens olika arbetslösinrättningar.

Första gången jag kom i kontakt med vår käre Goldbling var när jag efter ett par år innanför väggarna på den ”utstuderade dumhetens tempel” bestämde mig för att nu fick det vara nog. Visst, att jag slösat bort två år på det där jävla bygget berodde till första början på att jag flytt från ett tråkigt själsdödande arbete. Men det gick bara inte längre. Hellre det än tråkigt och själsdödande pluggande på universitetet. Jag ställde mig till arbetsmarknadens förfogande med siktet inställt på pengar och ett tråkigt skitjobb som jag iaf kunde koppla bort efter arbetstdagens slut.

På förmedlingens introduktion så dyker Goldbling upp och lovar i vanlig ordning jobb åt alla villiga. Naiv och kräsen så nobbar jag erbjudandet. Försäljning fy fan. Nej ett soft lagerjobb vill jag ha. Eller kanske vid nån fabrik. Å så hade jag ju hört att det där stället han rekrytera till sög häströv.

Ett halvårs arbetslöshet senare rekryterade en kompis mig som bemmaningsträl till tegelburken. Planen var att jag skulle bita ihop den tid som krävdes för att ”rekryteringspremien” (1000:- ) skulle utbetalas. Ett pris de anställda utlovas om de lyckas dra någon av sina vänner ner i fördärvet. En hel månad måste den nye stackarn stanna. Vi kom överens om att vi skulle splitta på premien. Åsså skulle jag ju få in en månadslön. Snabba stålars tänkte jag. Lätt som en plätt.

Det var början på mitt gästspel i den där helvetesburken. Fick slita som en blå och känna på telemarketingens alla vidriga sidor. Väl nere i skiten så fortsatte jag några månader. Vart ju en inkomst trots allt. Fast det fick jag betala med min fysiska och psykiska hälsa. Fick som så många andra före mig lära mig läxan den hårda vägen. Fy fan, aldrig mer.

Nu står slavhandlarn här framför mig och talar sig varm om tegelburkens alla fördelar. Att den jäveln kan se sig själv i spegeln utan att skämmas. Undrar om någon stackare är ovetande och desperat nog att nappa på hans bete? Sitter och funderar på om jag ska rapa ur mig sanningen om hans så kallade ”jobb”. Innan jag bestämt mig så slänger han ur sig frågan; ”Nå, är det någon som kan tänka sig jobba med telemarketing?” Total tystnad. Inte ens de fjäskiga miffona längst fram som tror att de är i högstadiet säger något. Klister söker desperat med blicken över de unga arbetslösa. Ingen möter hans blick. ”jaha, men de som är intresserad kan komma fram till mig efteråt.” Han avslutar sitt lilla föredrag och vi väller ut ur klassrummet. Kvar stannar ett par av fjäskisarna. Och de kanske kommer lära sig något av att hamna nere på botten i callcenterhelvetet…

Fixade mig jobb ganska omgående efter denna rendevouz med Klister. Men nåt år senare vart det åter dags att skriva in sig på arbetsförmedlingen. Och vad möter mig på introduktionsmötet? Jajemän. Efter att arbetsförmedlingens betongarsel har hållit sitt anförande så proklameras frälsarens ankomst. Han som kan ge alla jobb. Klister Goldbling… Han ser ansträngd ut. På det dära ”jag-kan-inte-piskafram-tillräckligt-många-desperata-loosers-för-att-uppfylla-kvoten-sättet”. Kan du ha din jävla hallick.

En rödshortad snubbe flänger runt med staplare och ersätter de fullpackade burarna med nya toma. Tempot är högt och drivet. Ytterligare några blå slavar med att mata på linan med paket från lastbilarna. Fort ska det gå! Allt måste vara ute till åtta! Till vila finns ingen tid. Dessa krakar drivs på av ett par rödshortor som kodar paketen. Det är de som sätter tempot.

Vi, de blå, hatar dem. Priviligerade jävlar som ser ner på oss. Vi är bara skit för dem. De pressar oss till bristningsgränsen. Och de är inte ens halvbasar. Bara bolagets duktiga jävla idioter.

Vi är inte en del av terminalen som de andra arbetarna. Vi är inhyrda. Bemmaning. Fast det är inte bara det som skiljer ut oss. För det finns blåkläder som hör till terminalen nästan lika mycket som de röda.

Fasta “trygga” anställningar med garantilön. Vettigare arbetsuppgifter. Som slipper det värsta av okvädet från förmännen. Det är skilland på bemmaning och bemmaning.

Oss ringer de in med ett par dagars varsel… om vi har tur. Det är inte ovanligt är att vi rings in några timmar innan passet börjar. Ett planerat liv blir omöjligt. Vi går i ständig väntan och skräck med för den delen. För vi kan inte neka. Vi är inte garanterade varken timmar eller lön. Faller vi i onåd (eller om de inte behöver oss) kan det gå veckor, ja tom månader utan några arbetspass.

För varje arbetspass finns det åtminstone 2-3 andra arbetsvilliga/desperata i samma situation. Det är bara att välja och vraka för bemmaningshalicken. Den som är arbetsvillig och “ställer upp” belönas med flera arbetspass. Den ovillige får böna och be för att åter få pass.

Skulle vi sätta oss på tvären så är det bara att skita i att ringa in oss. Anser terminalen i sin tur att vi inte sliter ryggen av oss i rätt takt eller har en dålig attityd så är problemet lätt löst. Ett samtal till bemmaningshalicken och redan nästa dag står en ny förmåga beredd att slita ut sig för kung och fosterland.

Inga uppsägningstider, inget krångel.

Ständig rädsla, ständig ångest.

Jobben vi får är de tyngsta och enformigaste. Alla är unga men ingen står pall för år efter år med slit vid bandet. Det arbetet som det är svårt att få den fasta arbetsstyrkan att göra kan man sätta oss på. Unga, utbytbara jävlar som inte har något annat. Folk som kan köras bort om de börjar knussla.

Sitter här på sängen med värkande ländrygg och läser i mitt anställningsavtal. Vad fan är det för nått jag skrivit på? Har fått för mig att det här inte kan vara avtalsenligt. Har ju hört talas om att det finns arbetsrätt i det här landet o då kan inte den skiten vara laglig.

Rutan jämte “studerande, enligt lokal överenskommelse” är ikryssad. Efter en stunds grävande och avtalsläsande visar det sig att hela den här misären minsann är helt avtalsenlig. I linje med bemmaningsavtalet så har de lokala fackpamparna tillsammans med bemmaningshalickarna förhandlat bort all trygghet. Är jag överraskad egentligen?

Den observante samhällsbevararen skjuter nu upp glasögonen i pannan och förklarar ivirgt att;”denna anställningsform är ju bara till för den student som vill dra in lite extra stålars ett par dar i veckan jämte studiestödet”. I helvete heller. Det är ett sätt att berättiga köpandet av vårat arbetet till lägsta pris under jävligast möjliga förhållanden. Verkligehten ser ut så här: Flera av oss jobbar under vissa perioder mer än heltid. Några av oss har jobbat nattskiftet för att redan samma dag kasta sig in på eftermiddags passet. Sova jobba sova jobba. Hela veckor i sträck. Det gäller som sagt att passa på när chansen finns.

De flesta av oss är folk som hoppat av univeristetsstudier, pluggar enskilda kurser eller läser upp på komvux. Några få är gymnasieelever som struntar i skolan och jobbar. Medparten av oss försörjer oss på den här skiten. Det är inte tal om att jobba in lite extra stålars. Vi har gått på eller kommer tvingas ta soc (med tillhörande idiotiska arbetsförnedringsaktiviteter) och detta är det enda vi kan få på kort varsel.

Vi är de nya daglönarna…

Och vi är inte skyldig någon nånting. Efter att den första chocken släppt brukar de flesta bli ganska slarviga och ovarsamma. Packet åker i golvet och packas slappt och dumt. Vi gör oss dummare än vad vi är. Vi förstör det som förstör oss i det fördolda. Det är vår lilla hämnd. Och vem vet den hämnden kanske växer sig bortom alla proportioner en dag…

Det är jävligt svårt att hålla sig flytande. Några kompisar har jag ju sedan innan i Oslo, men visst saknar man polarna där hemma. Så har det varit både när jag gått i skolan eller tagit vikariat på olika ställen. Allting blir jäkligt mycket lättare med lite trygghet, det blir lättare att snacka med arbetskamrater få nya vänner.

På en fest en kväll träffar jag en norrman som är i samma bransch som jag det visar sig att vi båda är ganska less på våran tillvaro där man känner sig jävligt ensam mot både chefer och konsulenter och där det är svårt att hinna få kontakt med andra knegare i samma situation. Jag är just nu rätt nere, tempot på jobbet är hårt. Jag är alltid trött, har aldrig tid att vara människa och jag vet inte hur säker jag är på jobbet. Min nyfunne vän lugnar ner mig. Det är lugnt! Det går att anmäla sig till fler bemanningsställen. Det går att dra. Det är många som letar efter tillfällig arbetskraft du behöver inte hänga kvar. Kvällen är sen men jag och min nye vän bestämmer att ses igen på onsdag för att snacka om gemensamma problem.

Nästa arbetsvecka känns lättare jag kan se fram emot onsdagsölen. Jag säger till en kompis som följer med. Min norske vän tar med en av sina vänner som också hon är inne i bemanningssvängen. Det blir flera onsdagar och någon till droppar in. När vi går ut från krogen i Oslomörkret känner vi oss både lite uppsluppna men också starkare och peppade.

Vi hjälper varandra med lönelistor, berättar om olika erfarenheter vi gjort på jobb, tipsar om dom värsta konsulenterna och bemanningsföretagen. Framförallt så stödjer vi varandra att ta nästa steg. Att ta lite längre rast, att ta ut sina välförtjänta sjukdagar att ljuga för chefer när det behövs och smörja konsulenterna när det är nödvändigt.

Det blir några gånger, senare på vintern försvinner vi åt olika håll men för mig blev den där hösten och vintern i Oslo rejält mycket lättare tack vare våra ölkvällar. Det är enkelt, ta med dig en kompis som tar med sig en kompis.

Vi är många. Alla dricker inte öl vissa föredrar te men det viktiga är att vi ses, snackar och stödjer varandra.

Mitt första jobb var på Adecco, världens största bemanningsföretag. Jag skulle klistra frimärken på ark. Vi satt tre Adeccoanställda ihop och klistrade för 105 spänn i timmen. Det är svårt att få en lägre lön i Norge. Bra för Posten och Adecco, dåligt för oss. Kändes piss när jag trodde att jag skulle hitta guld. Så varför ansträng sig? Varför bry sig det minsta om Postens frimärken?

Cheferna var som hökar över oss och tvingade oss att fylla i jobbkort där vi fick skriva i exakt hur mycket vi klistrat. Vi försökte skriva ett papper för alla. Men cheferna var noggranna och kontrollerade oss. En stenhård tegelsten och en smilande smilfink. Om vi gjorde fel eller jobbade långsamt var dom framme direkt. Det kändes som att gå i mellanstadiet.

Så fort cheferna lämnade lokalen blev allt mycket bättre. Vi gick alltid bara några minuter efter att dom gått. Trots att vi egentligen skulle stanna en halvtimme till. Min svenska arbetskamrat verkade känna ansvar och jobbade på istället för att sitta och snacka och ha trevligt. Han tyckte man skulle göra ett bra jobb för man fick ju faktiskt lön. Jag grälade en del med honom men vi hjälptes samtidigt varandra med tips om nya jobb Våran tillfällighet och osäkerhet gjorde att vi tog oss friheter. För vi hade ju egentligen inte så mycket att förlora. Vi bildade en liten gemenskap av olydnad. Och ibland fick vi med oss den duktiga svensken också. Dessutom döpte vi om bemanningsföretagen till hallickar och Posten till torskar.

Manpower Efter en meningslös intervju ringde min hallick ifrån Manpower. Hon hade fixat jobb till mig för resten av sommaren på ett lager. Lite bättre betalt än hos Adecco och ett kontrakt som räckte ett tag framåt. Det var skönt att veta. Skönt att slippa oroa mig för att leta jobb.

Nu stod jag plötsligt vid rullandebandet. Om det maskades någonstans märktes det av hela vägen. Vi manpowersvenskar höll ihop och gick ut och festade ibland. Gemenskap men också gemensam diciplin. Det snackades skit om dom som var lata och många hade mycket förtroende för förmannen som ju var ”juste”. Även om han ibland såg genom fingrarna med för långa pauser, maskning o dyl. så kunde det räcka med en liten förmaning för att svenskarna skulle lyda ett långt tag framåt. Vissa av svenskarna var verkligen trogna. Dom jobbade som robotar och vågade inte ta något initiativ utan att fråga chefen. Dom var trogna trots att dom var osäkert anställda och kasst betalda. Några fick fast anställning för att dom var chefernas knähundar.

Vissa dagar hade vi inget att göra och kunde i godan ro sitta och spela spel på Internet eller bara hänga och snacka. Skönt men också långtråkigt. Efter ett tag dök cheferna upp och flyttade folk till den nya fabriken som var än värre än det gamla stället. Där var vi 100% kontrollerade av kameror och chefer. Som tur var kraschade deras systen rätt ofta så det blev mycket surfning och spel som saktade ner och saboterade deras datorsystem (facebook förbjöds efter ett tag) . Det var en otröstligt regnig sommar så det gjorde inte så mycket att jag jobbade.

Men bland svenskarna i Oslo var jobbet något positivt och roligt. Det fanns en hets runt övertid. De hade alltid tillgång till bemanningsarbetare som var beredda att jobba hur mycket övertid som helst. En del jobbade dubbelskift och ibland trippelskift. Övertiden splittrade oss. Gjorde oss till Konkurrenter. Jag snackade en del om att genomföra övertidsblockader för att ställa krav. Men många svenskar är i Oslo tillfälligt för att tjäna ihop pengar till en resa och är inte intresserade av att förbättra sin situation.

På grund av alla problem flyttade de tillbaka produktionen till den gamla fabriken. Det blev konstant övertid och ständigt övervakat arbete. Cheferna ifrån den nya fabriken kom tillbaka och såg till att vi inte maskade. Som tur var kände vi till det gamla ställets svagheter och kunde ta oss vissa friheter.

Trots allt tjänade jag en del över sommaren och det var relativt lätt att få jobb fast det sög ändå lika mycket att jobba i Norge som i Sverige.

Man går och stämplar och helt plötsligt kommer en glimma hopp. Efter att ha fått ett SMS från Burger King med avslag verkar Norge som en väldigt bra idé. Så man tar ett mikrolån och hoppar in rävsaxen på Svenska föreningen. För att tjäna pengar så har man redan satt sig i skuld. Hyresvärden och arbetsköparen är en obehaglig symbios. Bemanningsföretaget betalar hyran, så byter du jobb blir du hemlös. För att få en lägenhet krävs ofta runt 7000 NOK i deposition. Jobben är ofta varvning i sista sekunden från bemanningsbyrån. Detta verkar vara en medveten taktik för att skapa pressade desperata anställda.

”Kollektiven” på Svenska Föreningen är genomgångsboenden med papperstunna väggar. Toalett i ett iskallt trapphus, länsade gemensamma utrymmen. För detta betalar jag nästan 40 % av lönen samt för privilegiet att städa upp efter alla partysvenskar.

Det finns en vildavästernmentalitet här som gränsar på komik. Boendet är fullt av knarkare och skräckhistorier. Stämningen är både öppenhet och misstänksamhet. Här blir överlevnadens paradox helt vriden ur sina dimensioner; jag säljer mitt liv för att kunna köpa mitt liv. Det är jävligt dålig deal.

Man åker hit och sätter livet på paus. Biter ihop. Super bort. Röker bort till den tid man kan få köpa tillbaka. Droger och spektakel för att döda människan i oss.

Det som behövs är strategier för att kämpa på en arbetsmarknad som kommer bestå till ännu större del av bemanning. Hur man knyter kontakter mellan isolerade arbetsplatser där man kämpar mot två olika arbetsgivare. Eller hur man vänder arbetsköparnas användning av roterande arbetskraft som ett vapen och hur man håller strategierna levande efter personalomsättningar.

Söka jobb
Jag gled in i bemanningsträsket genom en polare som jobbat där ett tag. Han gav mig ett nummer till sin konsulent. Det är så man brukar få jobb. Man får först fylla i ett idiotiskt formulär och göra en del tester innan man kan söka. Sedan får man träffa en konsulent som frågar om man ofta är sjuk. Den frågan svarar jag självklart nej på, och försöker skapa en så bra bild av mig själv som möjligt.
Konsulenten säger till en att de skall kolla efter uppdrag (vilket betyder kortare anställningar), men de säger också att man skall söka aktivt på hemsidan. Att man skulle få jobb genom att söka på deras hemsida är skitsnack. De lägger upp rätt få jobb och det är en massa sökningar på dem, eftersom alla som inte har fått komma på intervju också söker. Jag har aldrig träffat någon som har fått jobb så. Man gör det ofta för att visa sig intresserad och aktiv som sökande, men det viktigaste är att ringa eller maila, och tjata på ett fint sätt om att man skall få jobb.

Denna strategi av bemanningsföretagen används för att få oss att tro att jobb är en gåva. Det är egentligen vi som drar ihop pengar till dom. Du skall vara aktiv och sköta dig på jobbet, så kanske du kan få ett lite bättre uppdrag någon annanstans.

Första uppdraget: Flyttnings- och monteringsfirma
När jag fick mitt första uppdrag blev jag rätt glad över att komma ut på jobb. Jag blev kontaktad av en annan konsulent än den jag tidigare haft. Uppdraget var ett flyttjobb. Företaget visade sig vara ett familjeföretag. Farsgubben hade lagt ifrån sig det officiella uppdraget som daglig ledare för att mjölka pengar ur andra företag. Trots det kom han ändå in och gormade på sin familj och oss andra som jobbade på lagret. Den egentliga chefen var något lugnare och var inte så mycket på arbetsplatsen.

Första dagen satt jag och drack kaffe och läste tidningen innan jobbet satte igång.
Men sedan satte det fart. Jag fick åka runt och släpa möbler mellan rätt fina lägenheter, med en juste gubbe som tyvärr stressade för mycket. Vi riskerade att bli av med mycket lön genom att parkera olagligt och riskabelt på knepiga platser inne i stan, eftersom företaget inte betalade parkeringsböter. Dom förutsatte i princip att man skulle parkera olagligt och riskera böter.

Jag fick också kånka upp kontorsmaterial till flashiga kontor i centrala Oslo, oftast tillsammans med familjens dotter. Hon ökade på tempot rejält, vilket gjorde att man fick rusha genom arbetsdagen och var helt slut när man kom hem. Hon sa en gång att hon jobbade hårt eftersom hon och familjen tjänade bra på det. Jepp, tänkte jag. Ni gör det, men inte jag, inte vi som sliter våra ryggar för er, vi gör det inte.

Saker blev riktigt jobbiga när jag skulle köra en flyttning själv, då skrev jag så här till några vänner:

Jag har skickats ut att köra flyttningar i centrala Oslo som är ett helvete, speciellt i fredagstrafiken, där jag förväntas fickparkera olagligt för att kunna kånka in möbler. Får jag böter så kommer jag få att betala dem själv. Jag får nästan magsår bara av att tänka på skiten. Senast blev jag dessutom skickad på uppdrag med familjens skoltrötta 17-årige son, som inte hade den minsta aning om kartläsning. Jag tycker att dom kan dra åt helvete och köra sina jävla flyttlass själva.

Mitt problem är att om jag säger det kan jag bli straffad av bemanningsföretaget, genom att inte få flera uppdrag. Alla som jobbar på bemanningsföretaget måste visa sig duktiga och sedan tjata och smöra för personalcheferna för att få attraktiva lagerjobb där man kan få sälja sin arbetskraft lite längre perioder och kanske få möjlighet att skaffa sig lite arbetskamrater.

Mot slutet av de åtta dagar jag jobbade blev det lite bättre. Jag fick lugnare uppdrag som till exempel att montera upp möbler med ett större arbetslag. Det gav mycket större möjligheter att ta småpauser, snacka med några av de andra relativt unga arbetarna, och framför allt slapp man ha med någon djävel som pressade upp tempot. Arbetsledaren vi hade med oss var rätt lugn och stressade inte. Flyttuppdragen som jag hängde med på blev också bättre, eftersom jag kunde sluta jobbet med betalt de sista 30 minuterna. Jag fick också en guidad tur till Holmenkollen på arbetstid när vi jobbade där uppe.

När det just började bli juste och jag hade fått lite kontakt med arbetskamraterna var det slut på uppdraget, vilket för mig satte igång en massa tankar om hur jag skulle få jobb nu?

Jag fick i alla fall ett samtal redan dagen efter då det var dags att gå på uppdrag två.

Uppdrag två: IKEA
Uppdrag två var på IKEA. Jag skulle jobba några dagar för att täcka upp under höstlovsveckan, då många klokt nog hade sjukanmält sig.

Vi var på ett hiskeligt stort lager där vi skulle plocka varor. Det var jag och en snubbe som jag aldrig hade sett innan, men vi jobbade för samma pissiga bemanningsföretag. Vi gick bredvid ett tag och fick instruktioner av mr. glad Ikeaarbetare. Han förklarade precis hur vi skulle göra, bara hämta orderna, leta reda på hyllan och lasta ned den. Ibland låg möblerna riktigt högt upp. Då måste man be en kille på truck plocka ned dem åt en.
”Den må heises!”, skriker någon.
På Ikeas kantin köpte vi billig mat, och mr. glad Ikeaarbetare skröt om företaget. Han berättade stolt att Ikea minsann fortfarande är ett familjeföretag, och vilken ung arbetsplats det är.

Den andre killen som gick bredvid frågade om det inte var lite som att komma hem, och om jag inte var stolt över att jobba på IKEA som svensk i Norge?.
” Näe”, sa jag, ”han Kamprad var ju nazist, och jag känner inte att jag har något särskilt att vara stolt över”.
Jag skulle säkert kunna komma på betydligt mycket värre skällsord efter den förmiddagen.

Det fanns inga officiella pauser, och det verkade inte finnas några inofficiella pauser heller. När vi hade haft våra 40 minuter lunch – exakt 40 minuter – var det dags att vara tillbaka på pricken 40 minuter efter att man har gått.

När det är 10 minuter kvar på dagen och jag är svintrött, frågar jag dumt nog mr. glad Ikeaarbetare vad jag skall göra med ordern. Jag kommer inte att hinna färdigt med den innan jag slutar.

” Ja, jobba bara ända fram till klockan tio och sedan kan du ge den till någon annan.”
Fan vilken idiot! Vem fan jobbar exakt fram till när han skall sluta?
Det är ju fan inte du som tjänar på att du sliter ut dig på det här jobbet, det är den gamle nazisten Kamprad och hans snåla jävla smålandssläkt.

Jag maskar runt lite och lommar sedan ut för att ta den blågula IKEA bussen hem.

Svenska smilchefer och duktiga jävlar(extrachefer)
Jag kom sent till jobbet och var tvungen att småspringa fram till lagret.
Jag lyckades ta mig in rätt obemärkt tror jag. Man vet aldrig på IKEA (i alla fall inte när man är tillfälligt inhyrd). Plikttrogna ögon vakar. Jag traskade runt och hämtade varor några timmar, tog smygpauser på sängavdelningen och gick på toa så länge jag kände att det fanns utrymme till.

Det var rätt lugnt och jag hann snacka en del med folk, medan vi väntade på att orderna skulle skrivas ut.

Personalen består av unga Oslosvenskar, invandrare som många gånger först kommit till Sverige och sedan dragit vidare till Oslo, när de blivit för less på arbetsförmedlingens förnedring, jävliga praktikplatser och snabbmatsslaveri. Jag träffade en somalier som sa att arbetsförmedlingen var det värsta stället i världen. Han hade haft praktik i ett år på ICA utan att få annat jobb där. Han tjänade 5500 i månaden på ett heltidsjobb. Arbetsköparen var inte intresserad av att anställa honom, men ville gärna att han skulle fortsätta praktisera. Sedan finns här en del norrmän, men det talades mycket engelska på lagret.

Idag hade vi en svensk chef. Han kom fram och presenterade sig glatt och kollade hur länge vi skulle jobba. Jag kände genast förakt för honom när han började berömma på bred stockholmska,
”Jättebra! Suveränt!”, etc. Jag såg inte så mycket av honom under dagen, men däremot hans lakejer. Det är några snubbar som har jobbat länge på lagret, som är inofficiella förmän och som lätt blir förbannade om man står och pratar med någon. När det är någon nyanställd eller någon av oss från bemanningen, kan de ryta till. Men samtidigt försöker skämta eller tala i mildare ton till de som är fastanställda och som många gånger är deras kompisar.

En av bemanningsjobbarna fick rejält med skit av dem idag, sedan han gjort fel på några order. Och igår var en underchef på min somaliske kompis för att han var 10 minuter försenad från matrasten. Sedan såg jag inte min kompis mer.

Cheferna skall vara förstående och humana smilfinkar, och underhuggarna och låtsascheferna är dom som skrämmer dig.

När jag gick av passet ikväll någon minut innan tio, sa jag till smilfinkeln att jag skulle gå men att jag hade några ”plock” kvar på min kärra. Varpå han sa:
”Kan du inte bara ta dom då?”
”Nej, jag slutar nu”, sa jag
”Jaha!”, sa smilfinkeln och lyckades inte riktigt hålla masken. Fan ta honom.

Under min tid på lagret får vi ändå till situationer där vi blir hängandes, medan orderna tickar ut. Vi skiter i det en liten stund, slappnar av och snackar om annat, som t.ex. vad vi ligger på lönemässigt. Vi från bemanningen ligger alla på 120 kr., medan de lägst avlönade fastanställda har 138. Vi snackar också om andra uppdrag vi varit på och hur de har varit, tills en av chefens lakejer dundrar fram – halvt på skoj, halvt på allvar – och sätter oss i arbete.
Jag gör klart uppdraget, är helt slut och rätt bister efter att ha sett hur det fungerar på Ikea. Jag blir seg och oföretagsam av kvällspassen, som visserligen ger lite mer klirr i kassan, men som sabbar mitt sociala liv och gör att jag bara sover bort förmiddagarna. Så jag ser fram emot några dagars ledigt, och säger till min konsulent att jag skall hem när han ringer och frågar vad jag skall göra till helgen. Misstag.

Arbetslöshet
Jag kommer tillbaka efter en helg hos mina föräldrar och på måndag har inte bemanningsföretaget ringt. Jag går och väntar, börjar planera att sticka ut och söka jobb på någon restaurang, anmäla mig till ett annat bemanningsföretag, men jag kommer liksom inte igång.

Timmarna går fort. Jag får göra en kraftsamling för att städa och ta disken, ingen ringer. Jag ringer och en tveksam konsulent svarar:
”Jaså du har tänkt att stanna kvar i Oslo nu? Nej, tyvärr vi har inget uppdrag just nu.”
”Nähe.”
Jag skriver ett mail till dom dagen därpå och blir alltmer stressad. Jag vill fan inte gå och dra här. Jag behöver ju pengar till det dyra Oslolivet och för att kunna spara en slant. Fan.

Jag vet att konsulenten försöker skuldbelägga mig med sina ord och sin tveksamhet. Han hade antagligen ett uppdrag på gång innan jag stack hem till Sverige på torsdagen. Ligger man inte på och är flexibel på deras villkor kan man bli bestraffad genom att inte få jobb. Man blir tilldelad dåliga uppdrag, eller får gå ner i lön. Speciellt när man är ny som jag och inte har något större förtroende, eller inte är ”behövd” på ett uppdrag, sitter man löst.

Jag minns hur länge jag satt framför datorn när jag skulle registrera mig som arbetssökande. Det tog över en timme och jag fick göra meningslösa test för att ”ha större chans att få jobb”.

När man är arbetslös stannar livet upp. Det skall vara besvärligt att vara arbetslös. När man har jobb skall man vara tacksam och känna sig utvald som får sälja sin arbetskraft till bemanningsföretaget. Dom som ju faktiskt lever på att sälja oss som varor till andra företag. Och det blir mindre kvar till oss.

De tar givetvis alltid rejält med procent på våran – med norska mått – låga lön, och plockar sedan ut nästan hälften av den extrabetalning vi skulle ha fått för obekväm arbetstid, för att vi offrar en eftermiddags vila.

Jag har legat på i tre dagar, hört av mig för varje liten småsak jag kan komma på. Jag har lämnat en liten hälsning om att jag är väldigt sugen på att komma på jobb, då ringer dom. Det kan låta kort, men för mig är det en evighet. Jag har kommit till den förlovade staden för att tjäna pengar, inte för att vara arbetslös när det kryllar av jobb som alla säger. Då känns det extra värdelöst.

Uppdrag 3: Packjobb
Jag skall på ett packjobb där det tydligen varit problem med anställda från mitt bemanningsföretag som varit lite för ”laid back”, som min konsulent uttrycker det.
Men om jag bara jobbar på bra så skall jag nog kunna bli kvar ända till jul.
”Din förra konsulent var ju förnöjd med deg fra tidligere oppdrag,” säger hon.

Jag skall alltså komma till en fascistarbetsplats och vara duktig idiot, gött mos eller inte alls..
Jag säger givetvis ingenting utan spelar med och säger att det inte skall bli några problem.
Klockan 07:45 morgonen därefter har jag hittat upp till företaget som säljer och levererar kinesiska lampor.

Vi är fem bemanningssvenskar på företaget, avdelningschefen som är norrman ler mot mig i början. Där är två norrmän till som är från samma bemanningsföretag, men de båda verkar vara lite ”fastare” på jobbet. Därtill finns fyra fastanställda norrmän. En är ung och jobbar med oss, medan de andra bildar ett eget litet garde av gamla rävar som inte tar skit av chefen. Därtill dyker en äldre halvchef upp då och då, och pysslar med order och håller ett vakande öga över oss.

Till en början är jag ganska spänd, men slappnar gradvis allteftersom mina nya arbetskamrater berättar vad det är för regler som verkligen gäller på arbetsplatsen. Jag får veta att det är viktigt att se upptagen ut och jobba när den fete jäveln kommer ner på lagret.

Alla på lagret utom cheferna och rövslickaren hatar honom, men han kan få folk kickade så det gäller att vara försiktig när han är i närheten (vi får inte ens prata medan vi packar). Han brukar stå några minuter och fixa med orderna medan hårda blickar betraktar honom. Jag får också veta att rasterna går att dra ut på rätt mycket, utöver de 10 minuter vi har före och efter lunch.

Jag kommer rätt snabbt in i gemenskapen. Arbetskamraterna är justa och jobbet kändes helt okej. Vi tar småpauser, snackar eller leker medan vi jobbar eller avbryter lite grann, sitter på toa och läser tidningen. De fastanställda har själva satt upp en rökning förbjuden-skylt på en av toaletterna, medan den andra är rökområde. Om man jobbar på när chefen är i närheten, ser sammanbiten ut och håller käften när den fete jäveln är på plats så fungerar det rätt bra.

De fastanställda – som alla har jobbat på lagret länge – ger oss mycket handlingsutrymme för att jobba mindre och ha det trevligare på jobbet. De går alltid först på paus, oftast fem minuter innan pausen börjar och de stannar kvar upp till tio minuter att pausen har slutat. På det sättet kunde vi stå bredvid dom. På det sättet fick vi tillbaka vår längre rast som chefen börjat reagera mot när vi satt kvar i kantinen. Chefen hade hotat med löneavdrag, men vi visste att vi var skyddade av att tillsammans dra ut på pausen. Chefen hade mycket respekt för gubbarna och drog sig längre för att säga till. De tog också varje tillfälle de kunde för att håna chefen och alla de andra kostymmänniskorna som kom ner till lagret.

Vi skyddade också varandra genom att dölja fel som hände då och då. Till exempel varor som inte kommit med leveranser, som på grund av stressiga dagar hade ställts undan eller försvunnit. Ibland ignorerades den bara så att misstaget hölls borta från chefen. Allting kändes lugnt när jag börjat komma in i lunken. Förlängda pauser, maskning för att hinna prata lite med arbetskompisarna och vila benen. Vi småflinade när cheferna blev hånade av de äldre gubbarna. Det var små saker som vi skapade tillsammans mot dom som försökte kontrollera oss.

Vi resonerade ett tag om att komma tillbaka i tid efter pausen eftersom chefen sprungit upp och hotat oss, givetvis för att senare fortsätta med våra förlängda pauser. De där extrapauserna var viktiga för oss. Dagarna var ansträngande och många av oss ville orka jobba övertid för att tjäna de där extrapengarna som var så sköna att se på kontot. Vi hann inte sätta det i praktik förrän…

Avskedandet
När jag efter en och en halv vecka tyckte att jag fattat reglerna, hur jag skulle kunna vara kvar utan att slita ut mig totalt, då började början till slutet.

Jag var helt slut efter en ganska stressig helg, när vi på måndag fick frågan om vi kunde jobba övertid till klockan nio. Uppenbarligen höll jag för lågt tempo när jag knappade in nummer på orderna i datorn, för chefen hade snackat skit om mig inför några arbetskamrater när dom var ute och rökte. Jag hade också släpat fram en extra stol att sitta på, medan vi knappade in numren, vilket han också retade sig på. Jag hade tagit initiativ till två pauser på kvällen, istället för en, som chefen hade dragit igenom. Han utnyttjade det faktum att vi inte hade några rutiner för kvällarna och att de fastanställda gubbarna aldrig jobbade övertid. En av mina jobbarkompisar varnade mig att chefen hade snackat skit om mig och han brukade göra det innan han sparkade folk.

Jag blev rätt nojig och försökte öka tempot i lägen chefen var i närheten. Man blir väldigt trött av att packa balar hela tiden. På det sättet hade vi som bara packade, ett sämre läge en de som kunde varva med att köra truck.

Jag trodde nog att jag skulle få vara kvar, när en arbetskompis från samma bemanningsföretag berättade att vi hade fått kicken båda två, efter att hon hade snackat med vår gemensamma konsulent. Vi hade i alla fall fått nya jobb båda två. Antagligen för att konsulenten trodde att det bemanningsföretag vi jobbade för var motarbetat av chefen, vilket vi givetvis fyllde i och bedyrade vår arbetsinsats för att ha chans på ett okej jobb.

Det var typiskt vår konflikträdde, paranoide, fege chef att han inte sa till oss att vi hade fått sparken, utan att han bara hörde av sig till bemanningsföretaget.

Jag undvek att arbeta resten av dagen och gick runt och snackade skit om chefen, eftersom jag visste att jag hade nytt jobb. Jag konfronterade också chefen och undrade om han tyckte att vi hade jobbat dåligt. Han svarade undvikande att det var lite av och till, innan han smet ut. Jag grämde mig rätt mycket över att jag inte hade snott någon sänglampa, att jag hade slitit i onödan hela veckan när jag ändå skulle få sparken och att vi var så totalt maktlös mot den fete jäveln och chefen.

Det var jävligt skönt att lämna lagerjobbet, men det kändes samtidigt pissigt att lämna ett bra gäng, något som vi faktiskt hann bli. Jag fick i alla fall några saker riktigt klara. Nämligen att nästan alla chefer är svin och att det finns ingen jävla rätt i arbetslivet annat än den vi tar oss själva. Det är vi emot dom.

Sarkasmen och föraktet som gubbarna öppet visade mot cheferna, skulle man kunna skriva en hel bok om. Det hade också varit intressant att se om deras motstånd tog sig andra former än maskning och öppet visat förakt för cheferna.

Jag tänker i efterhand att jag stressade onödigt mycket inför jobbet, men jag kände mig rätt osäker på om jag skulle kunna få ett nytt jobb snabbt innan jag fick kicken. Ett sätt att försäkra sig är att snacka med kompisar som jobbar på andra bemanningsföretag och anmäla sig där också. På det sättet har man något att falla tillbaka på ifall man blir straffad av de bemanningsföretag man jobbar för.

Jag är övertygad att om vi hade fått än bättre sammanhållning hade vi kanske kunnat hindra inflödet och utflödet av bemanningsarbetare. I så fall hade vi varit tvungna att mer öppet söka kontakt och samarbeta med de fastanställda, men det är inte lätt att motivera kamp på en rätt hård arbetsplats när man vet att det finns betydligt softare uppdrag som väntar.

Jag vill avsluta med att berätta vad en av de hårdaste gubbarna sa till mig en gång.
-Det är bare svensker og dommehäster som arbeider raskt.
Översatt till svenska blir det ungefär: Det är bara svenskar och dumjälvlar som jobbar fort.
Det var ju sant men vi hade inte samma utrymme som honom att ta det lugnt.